Ännu en vecka har gått är i Kapstaden.

Det känns som det alltid är helg här. Det får mig att påminnas om en kompis til mig som jag gick med på Mariannelunds folkhögskola för några år sedan, han sa att det alltid känns som måndag och fredag på folkis.

Förra helgen var det bra väder, lite blåsigt men vart och på söndagen drog några tjejer till stranden. Underbart att i mitten av oktober kunna ligga på en strand och svettas sjukt mycket. 

Veckan har innehållt massa praktik i soppköket, samtal med vissa av personerna som kommer dit. Några lite djupare samtal med vissa. Det är så sjukt mycket att ta in av vissa. De berättar såna historier om hur deras liv blivit som det är idag. En person som jag pratade med, i 40 års åldern, jobbade för bara några år sedan som resturangchef i Waterfront, ett av de större shoppingcentrumen här, och ett ställe där många turtister men även lokalbefolkning kommer för att äta. Personen bodde även i Seapoint, som är ett " av de finare ställena" i centrala stan. Hen levde ett gott iv, men det kom in alkohol i bilden och på bara några månader förlorade personen allt och hamnade på gatan.

Idag är personen i fas igen och jobbar med ett jobb som hen trivs med, men just att höra vissa historier. 

Det gör även ont i hjärtat när det kommer barn med sina föräldrar. Dessa underbart söta små barn som inte vet så mycket annat i livet än den situationen de bor.

 

Idag( fredag) åkte jag, Moa, Vera( en holländsk tjej från huset) Linda och Therese till Lions Head för att "hijka" till toppen. Det var verkligen uppåt. Det kändes i benen både upp och ned, men å vilken utsikt. Kan nog säga att den är häftigare än från Table Mountain. 

 

Saker i detta älskade land som alltid kommer upp till ytan, att jag inte ens kan gå till affären utan att vissa män visslar, kommenterar eller bara säger hej. Själva saken i sig är inte så farligt, men när det blir varenda dag, att folk kollar och har sig. 

 

Jag som senaste året bott i en del av Jönköping där det är så många olika nationaliteter och folkgrupper. Men här, i en del av Kapstaden där det bor ganska många vita, samt väldigt många som pluggar på UCT bor,  University of Cape Town. Men ändå känns som deras rättighet att kunna snacka så med oss. Ibland blir det bara att slå bort det. Det är alltif något som kommer att vara en del av den här kulturen och i detta landet.

Det känns underligt när människor som är äldre än mig säger "mam" och alltid försöker ge det bästa.

Det är en underlig känsla att komma som vit till ett land som för bara 20 år sedan var apartheid. Men det syns fortfarande skillnade. Efter nästan tre veckor på soppköket nu har jag fortfarande inte  vant mig att det kommer vita människor som lever på gatan. Men det är så det är i detta landet. 

Där klyftorna finns och blir allt större hela tiden. 

Där det sker överfall för en skrutten liten mobiltelfon, för att de ska kunna sälja den för lite pengar.

En värld full av klyftor i en stad och ett land som jag älskar.

 

Idag har vi varit med Moses, som äger och driver Southern Ambition, på en tur genom staden som han kallar " A long walk to freedom" Han visade oss lite olika delar av staden, berättade om de olika föroterna och liknande. Lite om Apartheid, och vad det innebär. Känslan att människor behanalades som djur pga av vilken färg de har på sin hud. SOm för bara 20 år sedan fortfarande var akutellt. VI var i ett område som heter BoKaap där det då och även idag bor många muslimer. De målade sin ahus i olika färger för att de inte ville leva ett tråkigt liv när de levde under förtryck. Men också för att visa att de inte ville leva som de vita i stan. (De vita hade vita hus med röda tak.)

 

 

I fredags åkte vi ett gång på en tur som heter Garden Route. Det är längst en väg så är det massa turist saker man kan se och göra. På vårat schema stod bland annat att åka till en strutsfram, åka och kolla på massa grottor, olika till en "ranch" där det fanns många olika djur, ( ungefär mer som ett litet zoo). Åka till en elefantpark, åka till en Rastafari by och paddla kanot till och från ett vattenfall( vilket jag trodde jag skulle vara mycket större.)

Våran dag började kl 05.00 på på fredagsmorgonen och sedan var det full rulle hela dagen. 

Kan säga att det var många av oss som somnade gott på kvällen, framåt 21.30 tiden hade alla somnat nästan.

 

Igår hade jag en hel dag tillsammans med JP, som är en av de som är ansvariga för soppköket där jag är med. DIt kommer det en del hemlösa för att få frukost eller vissa dagar lunch. På eftermiddagen kommer det barn som slutat skolan och i väntan på sina transporter hem är och hänger lite, spelar fotboll, käkar mellanmål.

Det var springbreak förra veckan och nu den här veckan är det lite olika med barnen, men om någon vecka kommer det vara upp till 30 kids ibland. Jag ska eventuellt hålla en tjejgrupp en dag i veckan med de lite äldre tjejerna, får se lite vad vi sak hitta på. Fått lite tips och ideer av Tania, som är en svensk tjej som jobbar för organisationen Southern Ambition jag åker genom.

Det kommer bli kul att lära känna alla barnen och se hur de utvecklas.

 

På eftermiddagen, kvällen så var jag på ett av härbärgena som John har. Där bor det ca 12 kvinnor och 18 män. De är "inne" i härbärget, och har kommit så långt att inte längre är "hemlösa", utan under fasen att komma på fötter igen. Härbärget har även "akutplatser" ca 30 st, och vissa stannar tills de kan få bo inne i killarnas rum, medan en del bara sover där ett par nätter, får lite mat och kunna duscha, mot en liten summa pengar.

Jag hade några intressanta samtal med vissa, alla är väldigt öppna och pratar om vad de kommer ifrån. 

 

Under dagen hade jag samtal med JP om hur det kan vara i de olika delarna av Cape Town. 

Många av de barnen som går i närliggande skolor av Obs(där jag bor) och Salt River, där soppköket ligger, ca 15 min bort, går det barn från olika delar av stan. Mindre townships. I vissa av de delarna finns det verkligen ingen inkomst i familjerna. Det är i de townshipsen som det finns många barn som själva får barn. I Sydafrika är det likadant att de har liknande barnbidrag. När vissa ungdomar får reda på det, och får insyn på hur det funkar, blir de gravida och får på så sätt en inkomst, genom sitt barn. Det är en vanlig syn, och trots att HIV är en stor sak här i landet, så är det inte sa att föräldrarna till dessa ungdomar försöker förhindra det, det kan i vissa fall vara så att de uppmuntrar till det. 

En av alla dessa tankar och känslor som är så olikt Sverige. 

Då var det dags att skriva det första inlägget från Obs i Kapstaden dä jag nu befinner mig för 10 veckors praktik. 

Jag vet verkligen vart jag ska börja, efter att ha varit här ca en vecka har jag hunnit få mer intryck av månniskor än vad jag fått under hela min tid på utbildningen till behandlingspedagog. 

För mig var det självklart att lägga min praktik här, eftersom jag ville se skillnaden mellan Sverige och Sydafrika. Men även för att det är jag har mitt hjärta, för landet med alla kontraster och alla skillnader, men även landet med så mycket underbart fina människor och min andra familj.

 

Jag kom till Kapstaden 7/10 vid lunchtid, tillsammasn emd en anna svensk tjej som heter Moa och ska vara volontär här i 6 veckor. 

Vi blev upphämtade av Tania och åkte till huset. (Bilder kommer senare) 

Första veckan var ganska lugn, med att lära känna området, de centrala delarna och träffa min handledare i de olika projekten.

 

I lördags var vi ute i en kåkstad som heter Phumlani och där bor det ca 8000 människor, alltså mer än min hemort.

Det fanns ca 135 toaletter och 8 fungerande ställen att hämta vatten på. 

Vi åkte dit ett gäng från organisationen jag åker med, Southen Ambition. Detta händer någon gång per månad och det är någon timme av lek och umgänge, sedan får barnen juice, lite snacks och frukt.

Underbart fina och härliga barn som inte kommer ha en framtid som är väldigt oviss. Det finns inte någon förskola där, då den förra som fanns brann ner för ca 2 år sedan.