Skulle vara överrubriken på detta, men råkade komma två gånger. Anyway.

 

Sitter och lyssnar på en av Peter Jöbacks julskivor, kan vara en av de bästa som är julskivor.

Sången Viskar en bön tycker jag passar så bra in på vad jag möter här hela dagarna. 

Ett land där det finns en ganska stor gruppering som helt enkelt blivit bortglömda. 

 

 

O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.

Läste en blogg nyligen där det nu i Stockholm satsas mycket på Stadsmissionen denna julen. För Sthlms 2588 hemlösa ska det nu fixas saker och även för familjer där jul bara är en ångestladdad tid.

Jag tycker det är väldigt bra att det görs, och är glad att komma från ett land hemlöseheten är ganska låg med tanke på hur många invånare det bor i Sverige. I Sverige är det kommunernas ansvar att får hjälp med det de behöver. 

Den mest utsatta folkgruppen som idag är i Sverige är det romerna som är det mest ökande gruppen. Och eftersom de inte är medborgare i Sverige så kan de inte få den hjälpen.

 

I Cape Town ser jag hela tiden ställen som är tänkbara ställen där folk bygger upp ett lite skjul, det är några pinnar med en gammal soppsäck över sig som bildar ett tak, och för att skydda mot kylan om kvällarna, eller att det inte ska bli för kallt från marken ligger de på några kartongbitar. 

Det skär i hjärtat av att de det, och trots att jag vart här i 7 veckor nu är det något som aldrig kommer bli något jag vänjer mig vid. 

 

Efter 7 av 10 veckor känner jag mig ännu mer i mitt yrkesval. Det är självklart att jag ska jobba med människor, de utsatta. Trots att det tat mycket så får jag så mycket tillbaka. 

Sen om det blir i Sverige eller här, det är frågan. Men just nu blir det mer bekräftat för varje vecka som går här över att en stor del av hjärtat kommer att bli kvar här när det är dags att komma hem.

Ibland kan det vara det tuffaste att komme hem. För visst att det finns de som förstår hur det är att komma hem från en sådan här resa, För varje gång som jag har varot här har det blivit svårare. För det går helt enkelt inte att beskriva hur det är. Att sätta ord på det. Orden räcker inte till, känslorna går inte att beskriva. 

 

Jag har ytterligare 3 veckor och denna veckan innan det är dags att hämta en viss pojkvän på flygplatsen och köra 2 veckors semester innan hemfärd. 

Det ger mig ytterligare 5 veckor här.

 

Men jag planerar redan nu när jag ska hit igen.