Greater things are yet to come.
Skulle vara överrubriken på detta, men råkade komma två gånger. Anyway.
Sitter och lyssnar på en av Peter Jöbacks julskivor, kan vara en av de bästa som är julskivor.
Sången Viskar en bön tycker jag passar så bra in på vad jag möter här hela dagarna.
Ett land där det finns en ganska stor gruppering som helt enkelt blivit bortglömda.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.
Läste en blogg nyligen där det nu i Stockholm satsas mycket på Stadsmissionen denna julen. För Sthlms 2588 hemlösa ska det nu fixas saker och även för familjer där jul bara är en ångestladdad tid.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.
Läste en blogg nyligen där det nu i Stockholm satsas mycket på Stadsmissionen denna julen. För Sthlms 2588 hemlösa ska det nu fixas saker och även för familjer där jul bara är en ångestladdad tid.
Jag tycker det är väldigt bra att det görs, och är glad att komma från ett land hemlöseheten är ganska låg med tanke på hur många invånare det bor i Sverige. I Sverige är det kommunernas ansvar att får hjälp med det de behöver.
Den mest utsatta folkgruppen som idag är i Sverige är det romerna som är det mest ökande gruppen. Och eftersom de inte är medborgare i Sverige så kan de inte få den hjälpen.
I Cape Town ser jag hela tiden ställen som är tänkbara ställen där folk bygger upp ett lite skjul, det är några pinnar med en gammal soppsäck över sig som bildar ett tak, och för att skydda mot kylan om kvällarna, eller att det inte ska bli för kallt från marken ligger de på några kartongbitar.
Det skär i hjärtat av att de det, och trots att jag vart här i 7 veckor nu är det något som aldrig kommer bli något jag vänjer mig vid.
Efter 7 av 10 veckor känner jag mig ännu mer i mitt yrkesval. Det är självklart att jag ska jobba med människor, de utsatta. Trots att det tat mycket så får jag så mycket tillbaka.
Sen om det blir i Sverige eller här, det är frågan. Men just nu blir det mer bekräftat för varje vecka som går här över att en stor del av hjärtat kommer att bli kvar här när det är dags att komma hem.
Ibland kan det vara det tuffaste att komme hem. För visst att det finns de som förstår hur det är att komma hem från en sådan här resa, För varje gång som jag har varot här har det blivit svårare. För det går helt enkelt inte att beskriva hur det är. Att sätta ord på det. Orden räcker inte till, känslorna går inte att beskriva.
Jag har ytterligare 3 veckor och denna veckan innan det är dags att hämta en viss pojkvän på flygplatsen och köra 2 veckors semester innan hemfärd.
Det ger mig ytterligare 5 veckor här.
Men jag planerar redan nu när jag ska hit igen.
Greatet things are yet to come.
Åter igen är det fredag.
Då var det åter igen fredag. Efter en vad som har känts som en ganska lång vecka, med praktik varje dag, och vissa kvällar, hinna med att vara lite social mot de i huset och hitta på saker. Igår började vi se Hunger Games part 2 för att se den tredje nästa vecka.
Samtidigt har vädret varit väldigt oregelbundet och det har varit varmt vissa dagar, medan det andra kvällar har känts som det har varit storm utanför.
Vilket det lyckligtvis inte har, men ändå. Då har jag varit glad och tacksam att kunna ligga inomhus i en säng, och trots att temperaturen i de sydafrikanska husen inte är så mycket på kvällarna, då det inte finns några element.
Men även de kvällarna har tankarna gått till de människorna som jag möter på soppköket varje dag, och som inte sover på mer än några kartongskivor och kanske haft tur att hitta för skydd natten om det regnar eller liknande.
Även om de människorna i princip inte har någonting, så är det några av dem som är de ärligaste och lättaste att prata med, som jag har träffat.
Visserligen kanske inte deras story stämmer till hundra procent. De kan lätt ha hittat på en del, och det gör att de har börjat tro på deras historier mer.
I början av veckan hade jag ett samtal med en man vid namn Nick. Han har levt på gatan/ olika härbärgen i större delen av livet. Det som skiljer honom från de flesta andra är att han är vit.
När han började prata om sin familjs historia, om hur hans familj var ganska rika, att hans pappa hade mycket pengar och saker.
Det är en tanke som jag ofta får när jag pratar med folket här att många har rest och jobbat på bra ställen. Tex som säljare, eller inom IT så de har kunnat få resa över världen. Men på bara ett ögonblick så kan det försvinna, och blir de tex sjuka kan de så lätt hamna utan för samhällets stolar.
Men något som till skillnad från hemma är att här är det så öppet att prata om att det finns hemlösa och liknande. Här är de flesta öppna med att det finns och att de själva levt på gatorna.
Samtidigt är det väldigt stora kontraster här, och det är stor skillnad på klasserna. I vissa områden kan det finnas stora, dyra och exlusiva hus, och bara på andra sidan vägen finns det en liten kåkstad.
Det är så som det är, och klyftorna blir allt större. En del skyller på regeringen, på ANC (?) som nu sitter och styr landet. Vissa andra hävdar att klyftorna kom redan efter att Apartheid slutade runt 1995, när Nelson Mandela kom att bli president.
Något man kan se som gör att de hemlösa är utsatta är att så fort de går i ett område, och kanske inte har de rätta klderna för det området, tex lite finare områden, så kan polisen komma och hämta dem och behandla den lite som de vill. Såg ett liknande händelse från vårat köksfönster för några dagar sedan. Två poliser drar in en man i polisbilen, men hans fot och halva vaden är fortfarande utanför dörren, varpå polismannen tar i med all kraft och drar igen dörren, med mannens ben emellan. Många säger att polisen här är mutat, gör som de vill och använder för mycket våld.
Lite bilder i blandat kompott.
Vi har varit på lite olika utflykter de senaste veckorna, så här kommer några av alla de bilderna som jag tagit på vissa ställen.
Bild nummer 1 är ifrån när vi var vid Cape Point med några volontärer, praktikanter och annat folk. Det är verkligen en av de vackraste plasterna! Men väldigt väldigt blåsigt!
Bild 2 är även den från Cape Point.
bild 3 är Moa, Linda, jag, Gustav och Naomi. Moa åkte hit samtidigt som mig, Linda och hennes klasskompis Therese har varit här i 5 veckor och skrivit sin C-uppsats, Gustav är här 2 mån och volontärarbetar och Naomi jobbar här ett år.
Bild 4 är från när vi var uppe på LIons Head. Man kan se 360 grader över staden.
Bild 5 en av de första helgerna var vi några tjejer som var på The Walk of Freedom med Moses som är chef för Southern Ambition. Vi fick en rundvandring runt hela staden och fick se de olika delarna, som hur det var under Apperheid.
Bild 6 en dålig panorama bild över Camps Bay. Underbara ställe:)
Bilderna visar det som sker under min fritiden, det känns lite fel att lägga bilder från Härbärget eller soppköket. det känns fel att ta bilder på hemlösa/ utsatta människor. Kommer ta en del bilder på människorna som har kommit att komma mig nära. Kanske kommer det upp några bilder senare, eller enbart för min skull.
Halvtid
Idag är det 5 veckor sedan som jag landade i Kapstaden. Tiden har verkligen sprungit iväg.
Det har varit intensiva veckor, fullt med praktik om dagarna och sedan lite olika saker på kvällarna. Jag har en-två kvällar i veckan på ett härbärge, och det är där som jag får mest samtal med de som bor där. Att få komma in i deras liv och kunna reflektera mot hur bra vi har det hemma. Det ena härbärget är en ganska nytt sådant. Men det är verkligen fullt och behövet är stort. Det märks vilka som är där för att de verkligen vill komma på fötter igen och sedan finns det de som enbart är där för att de väntar på något annat.
Jag hade ett samtal med en kollega höromdagen, och han sa att efter att ha jobbat med hemlösa en längre tid, och även för bara något år sedan varit hemlös, vet hur man ska se genom vilka som kommer klara att bo på ett härbärge och de som kommer bli " för stolta" för att bo där. Det kan vara en ordentlig person som bott på gatan ett tag, men sedan "ansett sig vara bättre än de andra" som bor där och som ser ner på dem runtomkting sig.
För mig känns det så konstigt att ens tänka sig att "jag är bättre än vad den andra personen är, och jag är stolt att ha kommit upp mig så pass mycket att jag kan bo på härbärge".
De som jag har talat med på härbärget är tacksamma för chansen att komma in och få en säng att sova i och att kunna få några mål mat om dagen. Det är en säkerhet som långt ifrån alla människor i Kapstaden har.
I söndags kväll var vi några svenskar som var på bio. När vi skulle åka hem så åkte vi genom staden för att lämna av en tjej. Då åkte vi förbi en kyrka, och utanför vad jag antar är parkeringen, låg det ca 10-20 hemlösa människor. På en bit kartong och med endast en filt på sig. Det må vara sommar på gång här, men kvällarna är kalla och blåsiga. (Den kommande veckan ska det regna en del med.) Där låg de och skulle sova för natten.
En annan sak som tillskillnad från hemma, där sitter det tiggare utanför mataffärerna och kanske säger ett hej med ett tandlöst leende och har en bild en familj och en text som ber om pengar för att kunna försörja.
Här står det lite folk här och var, och går med en en bit, pratar om att få lite småmynt, eller om en bit mat. De går vid rödljusen och vill sälja saker, eller med en kartongbit där det står att de inte har något jobb eller pengar.
Fattigdom finns över hela världen, även i trygga Sverige. Men där finns det ekonomiskt bistånd att få om pengarna inte räcker, det finns a-kassa att få om man blir arbetslös. Sverige är på många sätt så mycket rikare än Sydafrika.
SKillnaden mellan inkomstagare finns, men inte lika tydligt som här.
Här påverkas hela livet vad ett barn födds in i.
Jag älskar Sydafrika, detta är mitt andra land. Jag känner mig så sjukt hemma i Cape Town. och gillar allt med staden. Det jag saknar är att inte kunna ta en promenad om kvällarna. Att alltid ha lite extra koll när jag går ut, men jag är inte så pass rädd att det hindrar mig från att gå ut.
Jag reflekterar över något varje dag, en händelse eller ett samtal.
Det är så lätt att sätta sig in i deras liv, för så många vill bara ha någon att prata med. Men sedan är det så lätt att kunna vara "privata/ turist Anna".
Jag ser framemot att se vad de kommande veckorna har att erbjuda. Med lite olika saker som händer, olika dagar med barn i ett township, att kunna se och utvecklas ännu mer i min roll som praktikant.
Och ser så klart fram emot till den 19/12 det är dags att hämta upp bästa pojkvännen på flygplatsen:)
Only the sky is my limit.
Ny vecka, (igen!) Nu den 7:e november är det en månad sedan jag landade här, i Kapstaden.
Det går inte att beskriva hur mycket jag har lärt mig, fått intryck av. Alla människor jag träffat, haft samtal med. Barnen som hänger i soppköket på eftermiddagarna innan deras olika transporter. (Soppköket är på morddagarna, och sedan kommer barnen till samma lokal och det blir lite mer som en fritidsgård i några timmar. )
Det är en liten kille som jag har fastnat för. De vet inte riktigt vart han kommer ifrån, han bor i området, men det är ingen förälder som varit där oh frågat efter honom.
Han kommer ibland tillsammans med en kvinna och äter frukost/ middag, och senare på eftermiddagarna kommer han med barnen från skolorna. Jag tänkte inte på det så mycket i början, utan mer att han inte hade någon skoluniform som alla de andra barnen har. Men när han senare kom flera dagar med samma kläder, och ville ha nya, frågade jag JP( som har hand om soppköket) vem den killen var och vart han bodde. JP sa bara att han visste vad han hette och var ungefär 7-8 år gammal, men inte mycket mer. Kvinnan som han kommit med till soppköket ibland hade sagt att hon trodde att han hade någon funktionsnedsättning psykiskt, eftersom han verkar lite efter med allt.
Visst är det inte så konstigt om han är lite efter med allt, men vilket barn skulle inte vara det om det inte visste vart föräldrarna bor, eller att ingen letade efter honom. Det gör ont i mitt hjärta att veta att detta fallet inte är så ovanligt. Kanske inte redan i denna unga ålder som killen i fråga, men att ungdomar hamnar på gatan. Trots att det finns en familj någonstans. De kan hamna där pga ett bråk eller liknande som gör att de lämnar hemmet, eller föräldrar som slänger ut dem.
I lördags när vi satt på tåget till ett ställe 40 minuter från där vi bor, så klev det på ett gäng killar som spelade och sjöng under en stund.
Av att döma klädsen på dem bodde de antagligen på gatan eller hade mindre pengar.
Trots att jag älskar den här staden, kommer det in massa tankar om hur mycket det kan påverka ett barn beroende på vilken familj de födds in i. Det är klart att det är samma hemma i Sverige och i alla delar i världen. Men här påverkar det hur hela livet kommer att bli. Är det ett barn som födds in i en familj där det inte ens finns pengar till skolgång är utgången inte alls likadan som för ett barn med hyfsad ekonomi eller en välbärgad familj. Visserligen har jag hört historier från vissa människor att de haft allt, men sedan blivit av med allt lika fort. Det är skillnaden från Sverige. Att trots att ett barn/ ungdom kommit snett i början av litet, finns det ändå en chans för dem att komma på en bra bana, trots att det ibland kanske inte är lätt heller.
Det är för dessa barn och ungdomar som mitt hjärt slår lite extra för just nu.
Det går inte att beskriva hur mycket jag har lärt mig, fått intryck av. Alla människor jag träffat, haft samtal med. Barnen som hänger i soppköket på eftermiddagarna innan deras olika transporter. (Soppköket är på morddagarna, och sedan kommer barnen till samma lokal och det blir lite mer som en fritidsgård i några timmar. )
Det är en liten kille som jag har fastnat för. De vet inte riktigt vart han kommer ifrån, han bor i området, men det är ingen förälder som varit där oh frågat efter honom.
Han kommer ibland tillsammans med en kvinna och äter frukost/ middag, och senare på eftermiddagarna kommer han med barnen från skolorna. Jag tänkte inte på det så mycket i början, utan mer att han inte hade någon skoluniform som alla de andra barnen har. Men när han senare kom flera dagar med samma kläder, och ville ha nya, frågade jag JP( som har hand om soppköket) vem den killen var och vart han bodde. JP sa bara att han visste vad han hette och var ungefär 7-8 år gammal, men inte mycket mer. Kvinnan som han kommit med till soppköket ibland hade sagt att hon trodde att han hade någon funktionsnedsättning psykiskt, eftersom han verkar lite efter med allt.
Visst är det inte så konstigt om han är lite efter med allt, men vilket barn skulle inte vara det om det inte visste vart föräldrarna bor, eller att ingen letade efter honom. Det gör ont i mitt hjärta att veta att detta fallet inte är så ovanligt. Kanske inte redan i denna unga ålder som killen i fråga, men att ungdomar hamnar på gatan. Trots att det finns en familj någonstans. De kan hamna där pga ett bråk eller liknande som gör att de lämnar hemmet, eller föräldrar som slänger ut dem.
I lördags när vi satt på tåget till ett ställe 40 minuter från där vi bor, så klev det på ett gäng killar som spelade och sjöng under en stund.
Av att döma klädsen på dem bodde de antagligen på gatan eller hade mindre pengar.
Trots att jag älskar den här staden, kommer det in massa tankar om hur mycket det kan påverka ett barn beroende på vilken familj de födds in i. Det är klart att det är samma hemma i Sverige och i alla delar i världen. Men här påverkar det hur hela livet kommer att bli. Är det ett barn som födds in i en familj där det inte ens finns pengar till skolgång är utgången inte alls likadan som för ett barn med hyfsad ekonomi eller en välbärgad familj. Visserligen har jag hört historier från vissa människor att de haft allt, men sedan blivit av med allt lika fort. Det är skillnaden från Sverige. Att trots att ett barn/ ungdom kommit snett i början av litet, finns det ändå en chans för dem att komma på en bra bana, trots att det ibland kanske inte är lätt heller.
Det är för dessa barn och ungdomar som mitt hjärt slår lite extra för just nu.