Idag är det 5 veckor sedan som jag landade i Kapstaden. Tiden har verkligen sprungit iväg.
Det har varit intensiva veckor, fullt med praktik om dagarna och sedan lite olika saker på kvällarna. Jag har en-två kvällar i veckan på ett härbärge, och det är där som jag får mest samtal med de som bor där. Att få komma in i deras liv och kunna reflektera mot hur bra vi har det hemma. Det ena härbärget är en ganska nytt sådant. Men det är verkligen fullt och behövet är stort. Det märks vilka som är där för att de verkligen vill komma på fötter igen och sedan finns det de som enbart är där för att de väntar på något annat.
Jag hade ett samtal med en kollega höromdagen, och han sa att efter att ha jobbat med hemlösa en längre tid, och även för bara något år sedan varit hemlös, vet hur man ska se genom vilka som kommer klara att bo på ett härbärge och de som kommer bli " för stolta" för att bo där. Det kan vara en ordentlig person som bott på gatan ett tag, men sedan "ansett sig vara bättre än de andra" som bor där och som ser ner på dem runtomkting sig.
För mig känns det så konstigt att ens tänka sig att "jag är bättre än vad den andra personen är, och jag är stolt att ha kommit upp mig så pass mycket att jag kan bo på härbärge".
De som jag har talat med på härbärget är tacksamma för chansen att komma in och få en säng att sova i och att kunna få några mål mat om dagen. Det är en säkerhet som långt ifrån alla människor i Kapstaden har.
I söndags kväll var vi några svenskar som var på bio. När vi skulle åka hem så åkte vi genom staden för att lämna av en tjej. Då åkte vi förbi en kyrka, och utanför vad jag antar är parkeringen, låg det ca 10-20 hemlösa människor. På en bit kartong och med endast en filt på sig. Det må vara sommar på gång här, men kvällarna är kalla och blåsiga. (Den kommande veckan ska det regna en del med.) Där låg de och skulle sova för natten.
En annan sak som tillskillnad från hemma, där sitter det tiggare utanför mataffärerna och kanske säger ett hej med ett tandlöst leende och har en bild en familj och en text som ber om pengar för att kunna försörja.
Här står det lite folk här och var, och går med en en bit, pratar om att få lite småmynt, eller om en bit mat. De går vid rödljusen och vill sälja saker, eller med en kartongbit där det står att de inte har något jobb eller pengar.
Fattigdom finns över hela världen, även i trygga Sverige. Men där finns det ekonomiskt bistånd att få om pengarna inte räcker, det finns a-kassa att få om man blir arbetslös. Sverige är på många sätt så mycket rikare än Sydafrika.
SKillnaden mellan inkomstagare finns, men inte lika tydligt som här.
Här påverkas hela livet vad ett barn födds in i.
Jag älskar Sydafrika, detta är mitt andra land. Jag känner mig så sjukt hemma i Cape Town. och gillar allt med staden. Det jag saknar är att inte kunna ta en promenad om kvällarna. Att alltid ha lite extra koll när jag går ut, men jag är inte så pass rädd att det hindrar mig från att gå ut.
Jag reflekterar över något varje dag, en händelse eller ett samtal.
Det är så lätt att sätta sig in i deras liv, för så många vill bara ha någon att prata med. Men sedan är det så lätt att kunna vara "privata/ turist Anna".
Jag ser framemot att se vad de kommande veckorna har att erbjuda. Med lite olika saker som händer, olika dagar med barn i ett township, att kunna se och utvecklas ännu mer i min roll som praktikant.
Och ser så klart fram emot till den 19/12 det är dags att hämta upp bästa pojkvännen på flygplatsen:)