Saker i detta älskade land som alltid kommer upp till ytan, att jag inte ens kan gå till affären utan att vissa män visslar, kommenterar eller bara säger hej. Själva saken i sig är inte så farligt, men när det blir varenda dag, att folk kollar och har sig. 

 

Jag som senaste året bott i en del av Jönköping där det är så många olika nationaliteter och folkgrupper. Men här, i en del av Kapstaden där det bor ganska många vita, samt väldigt många som pluggar på UCT bor,  University of Cape Town. Men ändå känns som deras rättighet att kunna snacka så med oss. Ibland blir det bara att slå bort det. Det är alltif något som kommer att vara en del av den här kulturen och i detta landet.

Det känns underligt när människor som är äldre än mig säger "mam" och alltid försöker ge det bästa.

Det är en underlig känsla att komma som vit till ett land som för bara 20 år sedan var apartheid. Men det syns fortfarande skillnade. Efter nästan tre veckor på soppköket nu har jag fortfarande inte  vant mig att det kommer vita människor som lever på gatan. Men det är så det är i detta landet. 

Där klyftorna finns och blir allt större hela tiden. 

Där det sker överfall för en skrutten liten mobiltelfon, för att de ska kunna sälja den för lite pengar.

En värld full av klyftor i en stad och ett land som jag älskar.

 

Idag har vi varit med Moses, som äger och driver Southern Ambition, på en tur genom staden som han kallar " A long walk to freedom" Han visade oss lite olika delar av staden, berättade om de olika föroterna och liknande. Lite om Apartheid, och vad det innebär. Känslan att människor behanalades som djur pga av vilken färg de har på sin hud. SOm för bara 20 år sedan fortfarande var akutellt. VI var i ett område som heter BoKaap där det då och även idag bor många muslimer. De målade sin ahus i olika färger för att de inte ville leva ett tråkigt liv när de levde under förtryck. Men också för att visa att de inte ville leva som de vita i stan. (De vita hade vita hus med röda tak.)