Tiden
Om 9 dagar hämtar jag en efterlängtad person på flygplatsen.
Om 18 dagar lämnar jag Kapstaden för denna gången för semester i mitt gamla område i Sydafrika.
Om 25 dagar åker jag hem till ett kallt och mörkt land i norr.
Jag antar att jag på något sätt ska förväntas att leva som vanligt igen efter denna resan. Så mycket har ändrats, och inget kommer vara det samma.
Om 400 dagar åker jag tillbaka till landet jag älskar och njuter att vara i. Däremellan hoppas jag på att trivas i Sverige igen och njuta av tiden där, sluta skolan, jobba, och må bra hemma <3.
Om 18 dagar lämnar jag Kapstaden för denna gången för semester i mitt gamla område i Sydafrika.
Om 25 dagar åker jag hem till ett kallt och mörkt land i norr.
Jag antar att jag på något sätt ska förväntas att leva som vanligt igen efter denna resan. Så mycket har ändrats, och inget kommer vara det samma.
Om 400 dagar åker jag tillbaka till landet jag älskar och njuter att vara i. Däremellan hoppas jag på att trivas i Sverige igen och njuta av tiden där, sluta skolan, jobba, och må bra hemma <3.
Table Mountain, underbara utsikten som man ser över hela staden.
Musikhjälpen 2014
Även om jag sitter i Kapstaden så betyder inte det att jag inte följer det som sker hemma.
Något som jag längtat efter sedan det slutade i december 2013 är Musikhjälpen.
Att under en vecka fastna framför dator/ tv eller radio, beroende på hur men väljer att följa det.
Detta är nog femte året i rad som jag följer det, och det känns som det blir större och större.
Att det i år skulle vara mot att stoppa spridningen av HIV, passande nog medan jag är i ett land där det är en stor mängd med människor som har HIV/AIDSe eller någon gång kommer att smittas.
Alla känner någon som har eller kommer att få det.
Av mina tidigare erfarenheter från detta land så är HIV fortfarande något som man inte pratar öppt om, det är en skam att ha det, och det förekommer allt mer, speciellt i de områderna där de inte finns någon sexuall undervisning eller liknande.
För oss i västvärlden så har vi från tidig ålder lärdomen om hur att skydda oss och för att inte bli gravida.
I Sydafrika är det ca 25 procent av alla tjejer mellan 14-16 år som vet hur man blir gravid och hur HIV smittas.
Det är verkligen ingenting. Inte så konstigt att barn själva får barn.
Och inte heller konstigt är det när jag på praktiken för höra att uppåt provinsen, så finns det 13 åriga tjejer som kommer på att om de själva får barn, så kommer de få 1200 rand, ca 800 svenska kr, som barnbidrag, vilket innebär att de kan leva på de pengarna. Så vid den tiden att de är kanske 18 har har de 3-4 barn, men olika män.
Bara det är en varningsklocka om hur många sexpartners en tjej kan ha, och även då få massa sjukdomar, bla HIV.
Det jag stör mig lite på dock med årets programledare är att det känns som de saknar lite kunskap.
För mycket av det de säger, det håller jag med om. MEN, det är inte vara att komma till någon i ext Sydafrika eller Mozambique, att "Hej, du har HIV", nu ska vi berätta hur du inte sprider det vidare. I den här delen av världen är det fortfarande tabu att prata om det, det måste öppnas upp dörrar då det inte kommer vara tabu länge.
Det sker en förändring, och min dröm är att mitt älskade SA ska kunna få ner antalet som dör varje dag i HIV.
Så se till att kanske undvara en julklapp eller något den närmsta veckan, och skänk en sland till ett sjukt bra arbete! gå in på musikhjälpens hemsida och se vad du kan skänka.
Alla kan inte gjort allt, men alla kan göra något.
Lite uppdatering
För några veckor sedan var vi i en kåkstad som heter Phumlani. Southern Ambition brukar åka dit med alla volontärer, praktikanter och andra som vill följa och hänga med kidsen några timmar.
Väldigt lätt att underhålla barnen med en iphone:)
Jag med en av de underbart sköna grabbarna. Även Gustaf fick hänga med en av grabbarna.
HIttade en super söt liten tjej som var så kramgo. Hade lätt kunnat ta med henne hem.:)
Weronika är från New York och jobbar för Southern Ambition, här tillsammans med min handledare John som driver Youth Solution.
De här barnen är vana att det kommer massa folk och hänger med dem några gånger pes månad, och John har sedan många år jobbat tillsammans med en församling i den stadsdelen som kåkstaden ligger i, därför har jag valt att lägga upp några av bilderna på några av kidsen.
Kanske längre fram att jag lägger ut något på ett av "husen", men det måste egentligen ses på plats för att fatta hur dessa barnen växer upp.
Youth Soloutions får två gånger i veckan donerat mat från ett stor matkedja. Mestadels går maten till härbärget, men även till kåkstaden Phillipi. Phillipi är en förort till Kapstaden och där finns det en kåkstad som kallas Phumlani.
Phillipi är en " gråzon " består av många jordbruksföretag och vissa informella bosättningar, ca 30 minuters bilresa utanför staden Kapstaden. En sådan lösning är Olieboom församling i Olieboom Road, Phillipi .
I detta township bor cirka 358 familjer med en arbetslöshet på cirka 72 % . Det finns bara 8 vattenkranar och 135 toaletter (mer liknande utedass). Ingen el, den elen de har drar de själva och är olagig. Husen är gjorda av trä, järn, plåt och ibland kartonger . Vissa familjer har tur att ha gasspisar, men de flesta människor har att laga mat på externa bränder . Många barn i detta område inte gå till skolan av olika skäl, såsom skolkläder, skolavgifter, har inte råd böcker eller de har inte registreras vid födseln, vilket innebär att de inte har ett födelsebevis och av denna anledning är inte tillåtna i skolan. Många av föräldrarna var inte heller registrerade vid födseln. Här finns det barn i 10, 11, 12 år som aldrig har gått i skolan . Många av barnen i detta samhälle är föräldralösa på grund av aids.
Det går att hitta alla typer av sjukdomar här, eftersom det inte finns några hälsofaciliteter som kliniker. Under den kalla och regniga vintern, levnadsvillkoren i församlingen blir nästan outhärdlig, det rinner vattnet genom ”husen”. Massor av människor förlorar sina möbler och andra ägodelar på grund av översvämningarna . Det finns ingen social ingripande från regeringen.
I detta township, har många människor förlorat hoppet . Youth Solutions Afrika avslutade den andra fasen av en byggnad av en småbarnsfostran. Denna byggnad fungerar som ett soppkök som drivs av medlemmar i samhälletsgemenskap och volontärer. Här kan människor hitta information om hiv/ aids och andra viktiga nyheter. Det har funnit 87 barn i detta program varav de flesta är föräldralösa, men nu är det med storsannolikhet fler barn.
Något som Y.S hoppas införa är program som livskunskap, skapande av arbetstillfällen.
Det ska även bli möjligt att hjälpa till med födelseregistreringar.
Ungdom Solutions Afrika inte får något ekonomiskt stöd från regeringen än. Vår byggnad , utfodring och utbildningsprogrammet görs möjligt genom de vänliga donationer från familj, vänner och våra internationella volontärer .
.
Sitter för tillfället på ett fik, i shorts, linne och barfota, i skuggan under massa bananträd, eftersom solen är ganska stark fortfarande.
Försöker sammanställa min praktikrapport just nu, iaf de delar av den som jag har fått tag information på.
Under en punkt finns det "egna synpunkter, egna tankar".
Det går verkligen inte att sätta ord på alla saker som har hänt på denna tiden.
Hur jag har utvecklats som människa eller liknande. Alla människor jag hört berätta om deras livshistorier, alla barn
som bor sämre än vissa har sina djur hemma i Sverige. Allt som bara är som ett stort kaos inom mig.
Hur ska jag kunna komma hem och förklara allt som har hänt och påverkat mig. Det finns inte. Det går inte.
Visserligen är detta tredje gången som jag kommer hit, och har mycket erfarenheter sedan innan. Men denna gången är det så annorlunda.
Greater things are yet to come.
Skulle vara överrubriken på detta, men råkade komma två gånger. Anyway.
Sitter och lyssnar på en av Peter Jöbacks julskivor, kan vara en av de bästa som är julskivor.
Sången Viskar en bön tycker jag passar så bra in på vad jag möter här hela dagarna.
Ett land där det finns en ganska stor gruppering som helt enkelt blivit bortglömda.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.
Läste en blogg nyligen där det nu i Stockholm satsas mycket på Stadsmissionen denna julen. För Sthlms 2588 hemlösa ska det nu fixas saker och även för familjer där jul bara är en ångestladdad tid.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.
Läste en blogg nyligen där det nu i Stockholm satsas mycket på Stadsmissionen denna julen. För Sthlms 2588 hemlösa ska det nu fixas saker och även för familjer där jul bara är en ångestladdad tid.
Jag tycker det är väldigt bra att det görs, och är glad att komma från ett land hemlöseheten är ganska låg med tanke på hur många invånare det bor i Sverige. I Sverige är det kommunernas ansvar att får hjälp med det de behöver.
Den mest utsatta folkgruppen som idag är i Sverige är det romerna som är det mest ökande gruppen. Och eftersom de inte är medborgare i Sverige så kan de inte få den hjälpen.
I Cape Town ser jag hela tiden ställen som är tänkbara ställen där folk bygger upp ett lite skjul, det är några pinnar med en gammal soppsäck över sig som bildar ett tak, och för att skydda mot kylan om kvällarna, eller att det inte ska bli för kallt från marken ligger de på några kartongbitar.
Det skär i hjärtat av att de det, och trots att jag vart här i 7 veckor nu är det något som aldrig kommer bli något jag vänjer mig vid.
Efter 7 av 10 veckor känner jag mig ännu mer i mitt yrkesval. Det är självklart att jag ska jobba med människor, de utsatta. Trots att det tat mycket så får jag så mycket tillbaka.
Sen om det blir i Sverige eller här, det är frågan. Men just nu blir det mer bekräftat för varje vecka som går här över att en stor del av hjärtat kommer att bli kvar här när det är dags att komma hem.
Ibland kan det vara det tuffaste att komme hem. För visst att det finns de som förstår hur det är att komma hem från en sådan här resa, För varje gång som jag har varot här har det blivit svårare. För det går helt enkelt inte att beskriva hur det är. Att sätta ord på det. Orden räcker inte till, känslorna går inte att beskriva.
Jag har ytterligare 3 veckor och denna veckan innan det är dags att hämta en viss pojkvän på flygplatsen och köra 2 veckors semester innan hemfärd.
Det ger mig ytterligare 5 veckor här.
Men jag planerar redan nu när jag ska hit igen.
Greatet things are yet to come.
Åter igen är det fredag.
Då var det åter igen fredag. Efter en vad som har känts som en ganska lång vecka, med praktik varje dag, och vissa kvällar, hinna med att vara lite social mot de i huset och hitta på saker. Igår började vi se Hunger Games part 2 för att se den tredje nästa vecka.
Samtidigt har vädret varit väldigt oregelbundet och det har varit varmt vissa dagar, medan det andra kvällar har känts som det har varit storm utanför.
Vilket det lyckligtvis inte har, men ändå. Då har jag varit glad och tacksam att kunna ligga inomhus i en säng, och trots att temperaturen i de sydafrikanska husen inte är så mycket på kvällarna, då det inte finns några element.
Men även de kvällarna har tankarna gått till de människorna som jag möter på soppköket varje dag, och som inte sover på mer än några kartongskivor och kanske haft tur att hitta för skydd natten om det regnar eller liknande.
Även om de människorna i princip inte har någonting, så är det några av dem som är de ärligaste och lättaste att prata med, som jag har träffat.
Visserligen kanske inte deras story stämmer till hundra procent. De kan lätt ha hittat på en del, och det gör att de har börjat tro på deras historier mer.
I början av veckan hade jag ett samtal med en man vid namn Nick. Han har levt på gatan/ olika härbärgen i större delen av livet. Det som skiljer honom från de flesta andra är att han är vit.
När han började prata om sin familjs historia, om hur hans familj var ganska rika, att hans pappa hade mycket pengar och saker.
Det är en tanke som jag ofta får när jag pratar med folket här att många har rest och jobbat på bra ställen. Tex som säljare, eller inom IT så de har kunnat få resa över världen. Men på bara ett ögonblick så kan det försvinna, och blir de tex sjuka kan de så lätt hamna utan för samhällets stolar.
Men något som till skillnad från hemma är att här är det så öppet att prata om att det finns hemlösa och liknande. Här är de flesta öppna med att det finns och att de själva levt på gatorna.
Samtidigt är det väldigt stora kontraster här, och det är stor skillnad på klasserna. I vissa områden kan det finnas stora, dyra och exlusiva hus, och bara på andra sidan vägen finns det en liten kåkstad.
Det är så som det är, och klyftorna blir allt större. En del skyller på regeringen, på ANC (?) som nu sitter och styr landet. Vissa andra hävdar att klyftorna kom redan efter att Apartheid slutade runt 1995, när Nelson Mandela kom att bli president.
Något man kan se som gör att de hemlösa är utsatta är att så fort de går i ett område, och kanske inte har de rätta klderna för det området, tex lite finare områden, så kan polisen komma och hämta dem och behandla den lite som de vill. Såg ett liknande händelse från vårat köksfönster för några dagar sedan. Två poliser drar in en man i polisbilen, men hans fot och halva vaden är fortfarande utanför dörren, varpå polismannen tar i med all kraft och drar igen dörren, med mannens ben emellan. Många säger att polisen här är mutat, gör som de vill och använder för mycket våld.
Lite bilder i blandat kompott.
Vi har varit på lite olika utflykter de senaste veckorna, så här kommer några av alla de bilderna som jag tagit på vissa ställen.
Bild nummer 1 är ifrån när vi var vid Cape Point med några volontärer, praktikanter och annat folk. Det är verkligen en av de vackraste plasterna! Men väldigt väldigt blåsigt!
Bild 2 är även den från Cape Point.
bild 3 är Moa, Linda, jag, Gustav och Naomi. Moa åkte hit samtidigt som mig, Linda och hennes klasskompis Therese har varit här i 5 veckor och skrivit sin C-uppsats, Gustav är här 2 mån och volontärarbetar och Naomi jobbar här ett år.
Bild 4 är från när vi var uppe på LIons Head. Man kan se 360 grader över staden.
Bild 5 en av de första helgerna var vi några tjejer som var på The Walk of Freedom med Moses som är chef för Southern Ambition. Vi fick en rundvandring runt hela staden och fick se de olika delarna, som hur det var under Apperheid.
Bild 6 en dålig panorama bild över Camps Bay. Underbara ställe:)
Bilderna visar det som sker under min fritiden, det känns lite fel att lägga bilder från Härbärget eller soppköket. det känns fel att ta bilder på hemlösa/ utsatta människor. Kommer ta en del bilder på människorna som har kommit att komma mig nära. Kanske kommer det upp några bilder senare, eller enbart för min skull.
Halvtid
Idag är det 5 veckor sedan som jag landade i Kapstaden. Tiden har verkligen sprungit iväg.
Det har varit intensiva veckor, fullt med praktik om dagarna och sedan lite olika saker på kvällarna. Jag har en-två kvällar i veckan på ett härbärge, och det är där som jag får mest samtal med de som bor där. Att få komma in i deras liv och kunna reflektera mot hur bra vi har det hemma. Det ena härbärget är en ganska nytt sådant. Men det är verkligen fullt och behövet är stort. Det märks vilka som är där för att de verkligen vill komma på fötter igen och sedan finns det de som enbart är där för att de väntar på något annat.
Jag hade ett samtal med en kollega höromdagen, och han sa att efter att ha jobbat med hemlösa en längre tid, och även för bara något år sedan varit hemlös, vet hur man ska se genom vilka som kommer klara att bo på ett härbärge och de som kommer bli " för stolta" för att bo där. Det kan vara en ordentlig person som bott på gatan ett tag, men sedan "ansett sig vara bättre än de andra" som bor där och som ser ner på dem runtomkting sig.
För mig känns det så konstigt att ens tänka sig att "jag är bättre än vad den andra personen är, och jag är stolt att ha kommit upp mig så pass mycket att jag kan bo på härbärge".
De som jag har talat med på härbärget är tacksamma för chansen att komma in och få en säng att sova i och att kunna få några mål mat om dagen. Det är en säkerhet som långt ifrån alla människor i Kapstaden har.
I söndags kväll var vi några svenskar som var på bio. När vi skulle åka hem så åkte vi genom staden för att lämna av en tjej. Då åkte vi förbi en kyrka, och utanför vad jag antar är parkeringen, låg det ca 10-20 hemlösa människor. På en bit kartong och med endast en filt på sig. Det må vara sommar på gång här, men kvällarna är kalla och blåsiga. (Den kommande veckan ska det regna en del med.) Där låg de och skulle sova för natten.
En annan sak som tillskillnad från hemma, där sitter det tiggare utanför mataffärerna och kanske säger ett hej med ett tandlöst leende och har en bild en familj och en text som ber om pengar för att kunna försörja.
Här står det lite folk här och var, och går med en en bit, pratar om att få lite småmynt, eller om en bit mat. De går vid rödljusen och vill sälja saker, eller med en kartongbit där det står att de inte har något jobb eller pengar.
Fattigdom finns över hela världen, även i trygga Sverige. Men där finns det ekonomiskt bistånd att få om pengarna inte räcker, det finns a-kassa att få om man blir arbetslös. Sverige är på många sätt så mycket rikare än Sydafrika.
SKillnaden mellan inkomstagare finns, men inte lika tydligt som här.
Här påverkas hela livet vad ett barn födds in i.
Jag älskar Sydafrika, detta är mitt andra land. Jag känner mig så sjukt hemma i Cape Town. och gillar allt med staden. Det jag saknar är att inte kunna ta en promenad om kvällarna. Att alltid ha lite extra koll när jag går ut, men jag är inte så pass rädd att det hindrar mig från att gå ut.
Jag reflekterar över något varje dag, en händelse eller ett samtal.
Det är så lätt att sätta sig in i deras liv, för så många vill bara ha någon att prata med. Men sedan är det så lätt att kunna vara "privata/ turist Anna".
Jag ser framemot att se vad de kommande veckorna har att erbjuda. Med lite olika saker som händer, olika dagar med barn i ett township, att kunna se och utvecklas ännu mer i min roll som praktikant.
Och ser så klart fram emot till den 19/12 det är dags att hämta upp bästa pojkvännen på flygplatsen:)
Only the sky is my limit.
Ny vecka, (igen!) Nu den 7:e november är det en månad sedan jag landade här, i Kapstaden.
Det går inte att beskriva hur mycket jag har lärt mig, fått intryck av. Alla människor jag träffat, haft samtal med. Barnen som hänger i soppköket på eftermiddagarna innan deras olika transporter. (Soppköket är på morddagarna, och sedan kommer barnen till samma lokal och det blir lite mer som en fritidsgård i några timmar. )
Det är en liten kille som jag har fastnat för. De vet inte riktigt vart han kommer ifrån, han bor i området, men det är ingen förälder som varit där oh frågat efter honom.
Han kommer ibland tillsammans med en kvinna och äter frukost/ middag, och senare på eftermiddagarna kommer han med barnen från skolorna. Jag tänkte inte på det så mycket i början, utan mer att han inte hade någon skoluniform som alla de andra barnen har. Men när han senare kom flera dagar med samma kläder, och ville ha nya, frågade jag JP( som har hand om soppköket) vem den killen var och vart han bodde. JP sa bara att han visste vad han hette och var ungefär 7-8 år gammal, men inte mycket mer. Kvinnan som han kommit med till soppköket ibland hade sagt att hon trodde att han hade någon funktionsnedsättning psykiskt, eftersom han verkar lite efter med allt.
Visst är det inte så konstigt om han är lite efter med allt, men vilket barn skulle inte vara det om det inte visste vart föräldrarna bor, eller att ingen letade efter honom. Det gör ont i mitt hjärta att veta att detta fallet inte är så ovanligt. Kanske inte redan i denna unga ålder som killen i fråga, men att ungdomar hamnar på gatan. Trots att det finns en familj någonstans. De kan hamna där pga ett bråk eller liknande som gör att de lämnar hemmet, eller föräldrar som slänger ut dem.
I lördags när vi satt på tåget till ett ställe 40 minuter från där vi bor, så klev det på ett gäng killar som spelade och sjöng under en stund.
Av att döma klädsen på dem bodde de antagligen på gatan eller hade mindre pengar.
Trots att jag älskar den här staden, kommer det in massa tankar om hur mycket det kan påverka ett barn beroende på vilken familj de födds in i. Det är klart att det är samma hemma i Sverige och i alla delar i världen. Men här påverkar det hur hela livet kommer att bli. Är det ett barn som födds in i en familj där det inte ens finns pengar till skolgång är utgången inte alls likadan som för ett barn med hyfsad ekonomi eller en välbärgad familj. Visserligen har jag hört historier från vissa människor att de haft allt, men sedan blivit av med allt lika fort. Det är skillnaden från Sverige. Att trots att ett barn/ ungdom kommit snett i början av litet, finns det ändå en chans för dem att komma på en bra bana, trots att det ibland kanske inte är lätt heller.
Det är för dessa barn och ungdomar som mitt hjärt slår lite extra för just nu.
Det går inte att beskriva hur mycket jag har lärt mig, fått intryck av. Alla människor jag träffat, haft samtal med. Barnen som hänger i soppköket på eftermiddagarna innan deras olika transporter. (Soppköket är på morddagarna, och sedan kommer barnen till samma lokal och det blir lite mer som en fritidsgård i några timmar. )
Det är en liten kille som jag har fastnat för. De vet inte riktigt vart han kommer ifrån, han bor i området, men det är ingen förälder som varit där oh frågat efter honom.
Han kommer ibland tillsammans med en kvinna och äter frukost/ middag, och senare på eftermiddagarna kommer han med barnen från skolorna. Jag tänkte inte på det så mycket i början, utan mer att han inte hade någon skoluniform som alla de andra barnen har. Men när han senare kom flera dagar med samma kläder, och ville ha nya, frågade jag JP( som har hand om soppköket) vem den killen var och vart han bodde. JP sa bara att han visste vad han hette och var ungefär 7-8 år gammal, men inte mycket mer. Kvinnan som han kommit med till soppköket ibland hade sagt att hon trodde att han hade någon funktionsnedsättning psykiskt, eftersom han verkar lite efter med allt.
Visst är det inte så konstigt om han är lite efter med allt, men vilket barn skulle inte vara det om det inte visste vart föräldrarna bor, eller att ingen letade efter honom. Det gör ont i mitt hjärta att veta att detta fallet inte är så ovanligt. Kanske inte redan i denna unga ålder som killen i fråga, men att ungdomar hamnar på gatan. Trots att det finns en familj någonstans. De kan hamna där pga ett bråk eller liknande som gör att de lämnar hemmet, eller föräldrar som slänger ut dem.
I lördags när vi satt på tåget till ett ställe 40 minuter från där vi bor, så klev det på ett gäng killar som spelade och sjöng under en stund.
Av att döma klädsen på dem bodde de antagligen på gatan eller hade mindre pengar.
Trots att jag älskar den här staden, kommer det in massa tankar om hur mycket det kan påverka ett barn beroende på vilken familj de födds in i. Det är klart att det är samma hemma i Sverige och i alla delar i världen. Men här påverkar det hur hela livet kommer att bli. Är det ett barn som födds in i en familj där det inte ens finns pengar till skolgång är utgången inte alls likadan som för ett barn med hyfsad ekonomi eller en välbärgad familj. Visserligen har jag hört historier från vissa människor att de haft allt, men sedan blivit av med allt lika fort. Det är skillnaden från Sverige. Att trots att ett barn/ ungdom kommit snett i början av litet, finns det ändå en chans för dem att komma på en bra bana, trots att det ibland kanske inte är lätt heller.
Det är för dessa barn och ungdomar som mitt hjärt slår lite extra för just nu.
En ny sida av staden
Ännu en vecka har gått är i Kapstaden.
Det känns som det alltid är helg här. Det får mig att påminnas om en kompis til mig som jag gick med på Mariannelunds folkhögskola för några år sedan, han sa att det alltid känns som måndag och fredag på folkis.
Förra helgen var det bra väder, lite blåsigt men vart och på söndagen drog några tjejer till stranden. Underbart att i mitten av oktober kunna ligga på en strand och svettas sjukt mycket.
Veckan har innehållt massa praktik i soppköket, samtal med vissa av personerna som kommer dit. Några lite djupare samtal med vissa. Det är så sjukt mycket att ta in av vissa. De berättar såna historier om hur deras liv blivit som det är idag. En person som jag pratade med, i 40 års åldern, jobbade för bara några år sedan som resturangchef i Waterfront, ett av de större shoppingcentrumen här, och ett ställe där många turtister men även lokalbefolkning kommer för att äta. Personen bodde även i Seapoint, som är ett " av de finare ställena" i centrala stan. Hen levde ett gott iv, men det kom in alkohol i bilden och på bara några månader förlorade personen allt och hamnade på gatan.
Idag är personen i fas igen och jobbar med ett jobb som hen trivs med, men just att höra vissa historier.
Det gör även ont i hjärtat när det kommer barn med sina föräldrar. Dessa underbart söta små barn som inte vet så mycket annat i livet än den situationen de bor.
Idag( fredag) åkte jag, Moa, Vera( en holländsk tjej från huset) Linda och Therese till Lions Head för att "hijka" till toppen. Det var verkligen uppåt. Det kändes i benen både upp och ned, men å vilken utsikt. Kan nog säga att den är häftigare än från Table Mountain.
Högst upp, på en sten längst ut, utsikten från den här toppen är oslagbar. En pirrande känsla i kroppen av utsikten, kanske mest pga höjden, men även för glädjen över att vara här:)
Bild över vackra Camps Bay. Med magiskt vita stränder och bergen i bakgrunden.
Jag och Vera, den hollänska tjejen som bor i vårat hus. Hon är volontär i en skola för barn med autism.
Här var vi på tur i BoKaap. Dit muslimerna blev flyttade under Apartheid.
De tänkte att ska de bo här så ville de minsann inte ha grått och trist( eller vita hus med röda tak som de vita) så de målade sina hus i olika fina färger. Idag bor de fortfarande många muslimer där, eller så hyr de ut det till studnter eller annat folk. Här är Daniela från Colombia med på bilden.
På tur omkring stan, med Table Mountain i bakgrunden. Adi, en tysk tjej, Moa, min roomie, Daniela och jag.
Nu ikväll har jag varit hemma själv medan de andra har varit ute och ätit. När man bor med 7 andra i ett hus och delar kök, toa och även rum med en annan, så behövs lite egentid. Det var skönt och behövligt. Lagade vegetarisk köttfärssås och kollat lite på Tre Kronor på youtube. När internet inte är så pass bra att det går att kolla Netflix så får man kolla på vad som finns.
I helgen ska vi på olika saker, ser mest framemot att åka till Cape Point på söndag. Det kan seriöst vara en av de vackraste platserna på jorden.
Funderingar en lördagskväll
Saker i detta älskade land som alltid kommer upp till ytan, att jag inte ens kan gå till affären utan att vissa män visslar, kommenterar eller bara säger hej. Själva saken i sig är inte så farligt, men när det blir varenda dag, att folk kollar och har sig.
Jag som senaste året bott i en del av Jönköping där det är så många olika nationaliteter och folkgrupper. Men här, i en del av Kapstaden där det bor ganska många vita, samt väldigt många som pluggar på UCT bor, University of Cape Town. Men ändå känns som deras rättighet att kunna snacka så med oss. Ibland blir det bara att slå bort det. Det är alltif något som kommer att vara en del av den här kulturen och i detta landet.
Det känns underligt när människor som är äldre än mig säger "mam" och alltid försöker ge det bästa.
Det är en underlig känsla att komma som vit till ett land som för bara 20 år sedan var apartheid. Men det syns fortfarande skillnade. Efter nästan tre veckor på soppköket nu har jag fortfarande inte vant mig att det kommer vita människor som lever på gatan. Men det är så det är i detta landet.
Där klyftorna finns och blir allt större hela tiden.
Där det sker överfall för en skrutten liten mobiltelfon, för att de ska kunna sälja den för lite pengar.
En värld full av klyftor i en stad och ett land som jag älskar.
Idag har vi varit med Moses, som äger och driver Southern Ambition, på en tur genom staden som han kallar " A long walk to freedom" Han visade oss lite olika delar av staden, berättade om de olika föroterna och liknande. Lite om Apartheid, och vad det innebär. Känslan att människor behanalades som djur pga av vilken färg de har på sin hud. SOm för bara 20 år sedan fortfarande var akutellt. VI var i ett område som heter BoKaap där det då och även idag bor många muslimer. De målade sin ahus i olika färger för att de inte ville leva ett tråkigt liv när de levde under förtryck. Men också för att visa att de inte ville leva som de vita i stan. (De vita hade vita hus med röda tak.)
Turisthelg
I fredags åkte vi ett gång på en tur som heter Garden Route. Det är längst en väg så är det massa turist saker man kan se och göra. På vårat schema stod bland annat att åka till en strutsfram, åka och kolla på massa grottor, olika till en "ranch" där det fanns många olika djur, ( ungefär mer som ett litet zoo). Åka till en elefantpark, åka till en Rastafari by och paddla kanot till och från ett vattenfall( vilket jag trodde jag skulle vara mycket större.)
Våran dag började kl 05.00 på på fredagsmorgonen och sedan var det full rulle hela dagen.
Kan säga att det var många av oss som somnade gott på kvällen, framåt 21.30 tiden hade alla somnat nästan.
Ca 5 timmar utanför Kapstaden är det mer berg och naturen är lite annorlunda, men så sjukt fint.
Vi fick möjlighet att klappa cheethas, leoparder. Det var väldigt nervöst innan, men vilken upplevelse. En mäktig känsla, men väldigt konstigt eftersom de ska vara det vilda.
På morganen andra dagen, så gick en del ner till stranden vid 5.45 för att kolla på soluppgången. Jag tog lite bilder från balkongen, väldigt fint och underbart att höra havet mot stranden. Dock var det väldigt kallt på morgonen och mestadelen frös nog under kvällen/ morgonen.
Vi hamnade på en elefantpark. Här fick vi chansen att klappa, mata och gå " hand i hand" med elefanterna.
Även här var jag lite delat, för de ska ju egentligen vara ute i det vilda. Men det var en mäktig känsla att kunna vara så nära dessa stora och häftiga djur. Tror minsann att elefant ska vara mitt nya favoritdjur:)
I slutet så fick vi mata dem. Häftigt att se hur de använder sin snabel som sin "hand" för att kunna lägga in i munnen.
På rastafarin så var det ett "community" som bodde tilllsammans, 35 familjer och 40 barn. de bodde i ett township, och levde att ganska laidback liv. Våran guide menade att det inte var något fel mer att använda marijuana, eller liknande, att världen skulle vara en plats med fred om alla levade som dem. Redan som barn började deras hår att bli dreads och sedan hade de det resten av liver. Inte så fräscht på vissa vi såg.
detta lilla barnet hade inte börjat få något än, men det syntes lite att inom en tid, inte allt för långt skulle det komma att ha dread också.
Efter en lång resa hem, på ca 7 h med lite sovande och allmänt glad stämning så var vi äntligen hemma, och det var en sådan skön känsla att komma hem. För trots att hemma är i Sverige, så älskar jag denna staden mer för varje dag. Och det känns hemma, allt som är omkring här. Lite skillnad mot Sverige dock, att alltid behöva vara lite på sin vakt, vart man än går, men annars kunna gå i shorts och linne i okctober. Det är inget hemma med vädret som jag saknar. Torts att vi bor i en stad som har fyra olika väderslag, på en dag.
Kontrasternas land
Igår hade jag en hel dag tillsammans med JP, som är en av de som är ansvariga för soppköket där jag är med. DIt kommer det en del hemlösa för att få frukost eller vissa dagar lunch. På eftermiddagen kommer det barn som slutat skolan och i väntan på sina transporter hem är och hänger lite, spelar fotboll, käkar mellanmål.
Det var springbreak förra veckan och nu den här veckan är det lite olika med barnen, men om någon vecka kommer det vara upp till 30 kids ibland. Jag ska eventuellt hålla en tjejgrupp en dag i veckan med de lite äldre tjejerna, får se lite vad vi sak hitta på. Fått lite tips och ideer av Tania, som är en svensk tjej som jobbar för organisationen Southern Ambition jag åker genom.
Det kommer bli kul att lära känna alla barnen och se hur de utvecklas.
På eftermiddagen, kvällen så var jag på ett av härbärgena som John har. Där bor det ca 12 kvinnor och 18 män. De är "inne" i härbärget, och har kommit så långt att inte längre är "hemlösa", utan under fasen att komma på fötter igen. Härbärget har även "akutplatser" ca 30 st, och vissa stannar tills de kan få bo inne i killarnas rum, medan en del bara sover där ett par nätter, får lite mat och kunna duscha, mot en liten summa pengar.
Jag hade några intressanta samtal med vissa, alla är väldigt öppna och pratar om vad de kommer ifrån.
Under dagen hade jag samtal med JP om hur det kan vara i de olika delarna av Cape Town.
Många av de barnen som går i närliggande skolor av Obs(där jag bor) och Salt River, där soppköket ligger, ca 15 min bort, går det barn från olika delar av stan. Mindre townships. I vissa av de delarna finns det verkligen ingen inkomst i familjerna. Det är i de townshipsen som det finns många barn som själva får barn. I Sydafrika är det likadant att de har liknande barnbidrag. När vissa ungdomar får reda på det, och får insyn på hur det funkar, blir de gravida och får på så sätt en inkomst, genom sitt barn. Det är en vanlig syn, och trots att HIV är en stor sak här i landet, så är det inte sa att föräldrarna till dessa ungdomar försöker förhindra det, det kan i vissa fall vara så att de uppmuntrar till det.
En av alla dessa tankar och känslor som är så olikt Sverige.
Internship in Cape Town
Då var det dags att skriva det första inlägget från Obs i Kapstaden dä jag nu befinner mig för 10 veckors praktik.
Jag vet verkligen vart jag ska börja, efter att ha varit här ca en vecka har jag hunnit få mer intryck av månniskor än vad jag fått under hela min tid på utbildningen till behandlingspedagog.
För mig var det självklart att lägga min praktik här, eftersom jag ville se skillnaden mellan Sverige och Sydafrika. Men även för att det är jag har mitt hjärta, för landet med alla kontraster och alla skillnader, men även landet med så mycket underbart fina människor och min andra familj.
Jag kom till Kapstaden 7/10 vid lunchtid, tillsammasn emd en anna svensk tjej som heter Moa och ska vara volontär här i 6 veckor.
Vi blev upphämtade av Tania och åkte till huset. (Bilder kommer senare)
Första veckan var ganska lugn, med att lära känna området, de centrala delarna och träffa min handledare i de olika projekten.
I lördags var vi ute i en kåkstad som heter Phumlani och där bor det ca 8000 människor, alltså mer än min hemort.
Det fanns ca 135 toaletter och 8 fungerande ställen att hämta vatten på.
Vi åkte dit ett gäng från organisationen jag åker med, Southen Ambition. Detta händer någon gång per månad och det är någon timme av lek och umgänge, sedan får barnen juice, lite snacks och frukt.
Underbart fina och härliga barn som inte kommer ha en framtid som är väldigt oviss. Det finns inte någon förskola där, då den förra som fanns brann ner för ca 2 år sedan.
En söt liten tjej som var väldigt kramig.
Ska försöka få upp fler bilder när vårt internet är lite snabbare.
Idag hängde jag med en man vid JP på soppköket för hemlösa, eller människor med väldigt låga inkomster. En välbekant doft spred sig i lokalen. Det var gröt till frukost, pap gröt. Vilka minnan av det.
Spelade även fotboll med ett gäng barn på 7 år efter deras skola. En av de varmaste dagarna hittills och vi spelade på en ganska stor plan, ialla fall om man är 7 år.
Jag gjorde ett mål och många av killarna gjorde high-five. Ska bli kul att följa dem lite och lära känna dem lite.
Kommer att tillbringa 5,5 månad tillsamman med Emelie i Sydafrika, White River för att vara på en förskola och delta i lite olika hiv/aids projket. Kommer bli mycket lärorikt och intressant.
